Musings.

There's a teasing sime playing on your lips, and a mischevious glint in your eyes.
Silently I beg for the butterflies in my stomach to stop fluttering, a wish in vain, as usual.
I ignore my burning cheeks, and feel the restlessness growing inside.
I want to get away, I want to run and I want to continue to run.
But no matter how much I want it, myself I cannot escape, and my dreams keep on taunting me.
I want to touch you, to feel you, but most of all I want to know you deeper.
In my dreams you look at me like I'm special to you, and I can feel every steady beat of your heart under my searching fingertips.
But in you I also see the ghost og what I've had and lost, a wickedly grinning spectre, painted with pieces of a heart hurt more than once.
I might dream of chasing you, but I do not need the thrill of the hunt.
I want a loyal heart  beating with mine, a tender hand to hold, a lover to create dreams of tomorrow with.
And even though I already know that what I want is not for you, my dreams keep on mocking me.
And as long as they do, I will keep on running, because I do not possess enough glue to to put my heart back together should it shatter again.

Evening.

Tänkte ge bloggandet en chans till - hittade en blogg som är sisådär fyra år gammal på detta konto som jag snabbt tog bort. Hade bara skrivit en inlägg - ett jäkligt långt men awkward inlägg som jag inte vill att någon ska läsa såå nope, gone. Vill bara ha ett ställe att skriva av mig på ibland. Tror inte någon kommer ha det direkta intresset att läsa vad jag skriver ändå, kanske nån kommer skumma igenom det men ja.

Jobbade till 21 idag egentligen - vi var två som var schemalagda till 21 - which is weird för en brukar sluta 20:15. Men hon var 'bokad' och inte på vår avdelning så det kan väl bli så ibland. Jag gick litet tidigare för att hinna till Ica och köpa nässpray. Nosen är irriterande, och har varit det ett tag.

Jag är så trött ibland. Och inte "åh jäklar jag vill sova" trött utan mera mentalt. Jag vill bara vara lycklig. Jag jobbar på det iallafall... Nångång ger det sig hoppas jag.

Vet inte varför jag känner mig så ensam ibland. Fysiskt är jag ju sällan ensam, men ibland blir jag så ensam med mina tankar och jag är för bra på att tänka negativt ibland tyvärr. Försöker vara positivt och i mångt och mycket är jag en positiv person, men ibland så vet jag inte vad som händer.

Undrar om jag någonsin kommer bli av med mina hjärnspöken.